Borde jag säga ifrån?

På min gård bor det en man som är barnsligt förtjust i hundarna jag har i släptåg. Han står på sin balkong och pratar glatt, berättar hur mycket han tycker om dem (fast han bara kommit ned och faktiskt hälsat en enda gång) och kastar köttbullar åt hundarna. Köttbullar i all ära, jag tycker det är fint och trevligt att mina grannar gillar mina hundar. Men vi har ett problem. Nu mera kan vi inte gå förbi en balkong som liknar mannens utan att Casper tvärbromsar och skall stå kvar i ungefär 183 minuter (kan vara högst fyra minuter också, men vem räknar?). Jag kan helt sonika lyfta upp min lilla fjant och bära iväg honom om han trånar efter balkong-bullar för mycket men det känns inte som en helt okej eller smidig lösning. Borde jag säga ifrån till mannen? Jag har bett honom flertalet gånger att inte kasta ned köttbullar om jag har sällskap, pratar i telefon eller om Casper är "träningsklädd". Han lyssnar inte. 

Vad ska jag göra, egentligen? Börjar bli måttligt trött på att hela tiden behöva ta omvägar. Han får jättegärna tycka om mina hundar, han får till och med hälsa så mycket han vill, men han måste sluta kasta köttbullar. Jag har en matgalen hund och det sätter liksom lite käppar i hjulet för oss om vi inte kan gå förbi en husknut med balkonger utan att han ska stanna, bli frustrerad och sitta och gnälla samtidigt som han envetet stirrar upp emot balkongerna och förväntar sig gottis. Daghundarna har också börjat förstå vad balkonger handlar om och en hund kan jag nog jobba med, men tre på samma gång? Nej tack. Än så länge tar jag lite omvägar, för enkelhetens skull..


Mycket trevliga möten på jobbet.

Jag arbetar som hemförsäljare av fisk. Våra kunder är allt som oftast villaägare. Min kollega är lite hundrädd och 'sparar' därför husen med hund åt mig. Lyckliga jag!
Jag har hittills blivit totalt kärleksattackerad av ett gäng dvärgschnauzervalpar, ihjälkelad av en superfin, vit dvärgpudel och härligt välkomnad av diverse hundar. En kund stod och såg riktigt besvärad ut när vi pratade. Till slut frågade jag vad som var fel, varpå kunden krystar fram att han är jätteledsen att han inte frågade om jag är hundrädd för nu är hans hane på väg emot oss. Många hundägare reagerar så här och jag är nu mera van vid att mötas av en superglad, ullig och lite skällig knappt mellanstor hund. Döm av min förvåning när jag vänder mig om och det kommer en hanhund som är något äldre lunkandes emot mig. Läpparna var mer eller mindre uppdragna till öronen, svansen vajade fram och tillbaka och när hunden väl kommer fram ska jag sätta mig ned lite och hälsa. Det behöver jag inte göra, för hanen ställer sig kraftigt och graciöst på bakbenen, dundrar ned med framtassarna på mina axlar och börjar genast med att nogrannt rengöra mina kinder och mungipor medans jag står och skrattar och är oerhört lycklig över att få träffa min alldeles första riktigt trevliga och härliga irländska varghund. 

Kunden blir först så generad så han nästan gör i brallorna men förstår snabbt att just jag inte hade kunnat få en bättre välkomnande gest. Om han köpte fisk? Jodå. Och Gulliver (hunden alltså) fick de sista godbitarna ur mina byxfickor. :) Vissa dagar älskar jag mitt jobb lite mer än andra.

RSS 2.0