Den eviga resan med Casper, del1.

Året var 2010 och min hundlängtan gjorde mig nästan galen. Jag är uppväxt med schäfrar, blandrashundar, amstaffs, pitbulls och shitbulls samt en liten kinesisk nakenhund. Hela min mammas släkt är stora djurvänner, min morfar spenderar mycket tid på att bygga fågelholkar som han spikar upp överallt i sin by. Fåglarna måste ju ha någonstans att bo. Han stödmatar rådjuren och även fåglarna. Min mamma har otaliga gånger tagit hem skadade djur och läkt dem, och detta har hon fört över på mig. Vi har haft hundar, katter, kaniner (min morfar födde upp kaniner fram tills jag var runt 7 år), fåglar, fiskar, kräftor (jo! min bror plockade hem kräftor och mamma ordnade akvarium så de skulle slippa hamna i grytan, hela två stycken!), you name it. Säg ett vanligt djur i Sverige och vi har antagligen haft nära kontakt med ett exemplar. 


Jag flyttade hemifrån och flyttade även ifrån djurlivet. Vi skaffade oss en bonnkatt och passade andras hundar men det räckte inte. Allt för ofta ekade sängen tom, jag hade ingen hund att fodra eller stimulera. Jag hade inget promenadsällskap och jag saknade en familjemedlem. Jag pratade med en bekant och det visade sig att hon gick uppfödarutbildning. Hon skulle dessutom ta valpar på sin tik, en dansk-svensk gårdshund som jag tycker är helt underbar. Hälsotester och allt såg okej ut, och skulle det bli valpar skulle jag ha en!
Så en kväll ringde en kompis. Visst var det väl så att jag letade efter hund? Och jo, det gjorde jag ju men jag hade ju redan planerat valpköp! Efter många om och men åkte jag och träffade Casper. Jag visste inte då att jag redan hade bestämt mig, men när jag tänker tillbaka så var det redan avgjort efter ungefär 30 minuters studerande av honom. 


Så hade jag honom på provvecka. Jag märkte att han kliade och putsade sig lite, men vilken hund skulle inte göra det i en främmande miljö, med en främmande människa, främmande djur och främmande hundar? Att han blev lite stressad är ingenting konstigt. Sista dagen på provtiden kom, jag Fid hade diskuterat detta men hans svar på mina frågor om huruvida det känns bra och vad han tycker var "Jag vet inte, du bestämmer". Nederlaget var ett faktum, jag tänker inte skaffa hund i vår miljö utan att vi båda är överens och helt eniga. Jag döljde min nyfunna kärlek till Casper och bara några timmar innan vi ska åka tillbaka med honom kastar sig Fid över Casper, lyfter upp honom i sin famn och håller om honom så hårt han bara kan medans han krystar fram "Jag älskar honom! Jag vill behålla honom! Nu!".


Så blev vi med hund. En del av avtalet var att vi skulle röntga honom, så den 2a januari 2011 var det dags att ta itu med det. Några veckor senare kom svaret, c-höfter. Inga problem för en hund i hans storlek, men tråkigt att inte bli friröntgad. Det gick fort här, på andra veterinärbesöket en vecka senare (rutinåtgärd) så ville dem skrapa honom för Demodex på grund av kliandet. De proverna var tack och lov negativa, men hans mage var fortsatt lös och hans avföring stank osm ett helt skithus och den var ofta gulaktig och andedräkten luktade död råtta. Vi fick veterinärfoder och han fortsatte vara dålig 7 dagar efter att vi gått över helt på allergifoder. Jag struntade totalt i fodret, och bytte till färskfoder. En helt annan hund växte fram, en piggare och mer alert hund kom in i vårt hem. Pälsen blev tusen gånger bättre, andedräkten luktade ingenting och hans avföring var fast, mörk och skillnaden i mängd är markant. Från att ha gjort ifrån sig 6-8ggr/dag gör han idag ifrån sig högst två. Men kliandet på tassar och skulderblad bestod.


Vi skrapade Casper för demodex två gånger till, alla tester var negativa. Vi har fått en salva utskriven, tre olika schampoon, en spray som ska lindra och ingenting har fungerat. Jag har fått ligga på för att övertyga veterinären om att det kan handla om atopier, för jag är övertygad om att det inte är en foderallergi. Förutom mot spannmål. Om Casper äter en minimal smörgås så blir han uppblåst som en tunna, det rinner ur ändan på honom igen och han fiser så det är en gaskammare här hemma. Spannmål är för övrigt inte bra för någon hund alls. Tiden har gått och nu ska vi göra en utredning om atopier. Vi hörs snart igen, då ska ni få höra om den den 6 månader långa tiden som gått sedan jag avslutade här.


Ahvoff! /Kitty & Casper


Mitt första möte med Casper.

Vad krävs för att det ska bli okej med blandrasavel?

Först och främst skall jag fastställa vad blandrasavel är. Blandrasavel är när man parar två hundar av olika raser med varandra. Det kan vara två renrasiga hundar som ligger nära varandra genetiskt, till exempel en AST och en APBT men det kan likväl vara när man parar två olika hundar som till exempel en Flatte och Rottis med varandra. Det kan också vara när man parar två blandrashundar med varandra. Vad är det som gör blandrasavel okej? Idag ska jag skriva om blandrasaveln ur hälsoaspekten.


Blandrasavel behövs inte. Det finns långt över 300 olika raser i världen och dessa har blivit framavlade för ett syfte, ett enormt avelsarbete ligger bakom för få fram den perfekta hunden för ändamålet. I avelsarbetet ingår även hälsan. Man har använt sig av selektiv avel, vilket innebär att man endast parar de två bästa hundarna med varandra. Vissa raser idag har hälsokrav på sig, och det finner jag extremt intressant.


En renrasig hund har något som heter Avelsdata att luta sig tillbaka på. I avelsdata söker man på registreringsnummer och hittar då vilka hälsotester som har gjorts på hundens släkt i fråga. Har hundarna röntgat sina leder och vad är resultatet? Vad har hjärtat för resultat? Vad säger ögonlysning och (för AST och APBT) vad säger Ataxi-testet? Här kan man som potentiell valpköpare göra ett ställningstagande. Är dessa hundar tillräckligt friska att avla på? Om ja, då intresserar man sig för en valp. Om nej så intresserar man sig för en annan uppfödare. En seriös uppfödare gör alla krävda hälsotest samt gärna lite till. Detta brukar vara t.ex HD- och AD-röntgen, (för AST) Ataxi-test och MH-test. När man gjort detta grundläggande kan man gå vidare i att se om hunden faktiskt passar för avel, med andra ord, ser hunden ut som den ska?


Här kommer meritering via utställning eller liknande ut, där man får bekräftelse på att hunden ser ut precis som den ska och inte har några avvikande "fel" (som färg, anlag för dövhet, alltså för mycket vitt, tillräckligt stor, inte för stor osv). Det sista steget (fast jag personligen anser att det borde vara det andra) är att meritera hunden inom diverse sportgrenar som efterliknar eller är det som från början är hunden syfte. En AST är en all round-hund, så agility, weight pull, spår eller liknande är en bra meritering. För en border collie är ju vallprovet det bästa, och för en jämthund är jakt perfekt, för en schäfer är IPO väldigt bra. Det visar på att hunden har en god arbetsvilja och i vissa fall är förarvek och pålitlig i snabba situationer samt är rastypisk. Det är viktigt att bevara raserna vi har idag, även om deras ursprungliga syfte är inaktuellt.


Vad går blandraserna igenom då? Blandraserna går inte igenom någonting. De kommer till sin familj, har hela pälsen över kroppen och benen på helt rätt ställen, ett i varje hörn. Svansen viftar och ibland är blandrashunden bara så lycklig och glad! Matte eller Husse börjar känna hur det suger till i valptarmen, och visst  är det så att även hundar ska få bli av med oskulden? Känner inte vi en hund av motsatt kön? Men.. Kan hon få fina valpar/han bli en bra pappa? Ja, hunden fungerar ju så bra med andra hundar och är lite ouppfostrad, men det är ju matte och husses fel. Och så är ju hunden så söt och gillar dessutom katter! Tänka sig! Hunden klarar av katter, visst är väl det ett fint psyke? Och hunden bor i en familj med barn/bor nära en barnfamilj och störs inte alls av barnen heller. Och så är ju hunden så söt! Ej att förglömma att hunden har ett fint psyke också, katter och barn är hunden jättesnäll emot ju! Och så skulle det ju inte sitta fel att ha små söta valpar att gosa med och dessutom få pengar för det! Vi hittar en liknande hund så kör vi. Är din hund frisk? Jaha, har ni aldrig behövt gå till veterinären? Vad bra, när är löptiden?


Så här ser det faktiskt allt för ofta ut. I själva verket kanske det är så att tiken är Affected (sjuk) av Ataxi, men eftersom sjukdomen bryter ut så sent i livet (runt 3 års ålder) så kanske inte det har hunnit märkas. Hanen kanske har gravt synfel på ena ögat, men han är ju så tokig och sprallig så han är klantig när han alltid går in i saker på höger sida! Den här tiken är lite bitchig, men det ska väl tikar vara? För inte är det att hon har ont i armbågar eller höfter, hon springer ju så fint! Hanen har allergier, men att han kliar sig lite på sommaren i samband med gräs är väl inte så farligt? Ja, alltså.. Båda hundarna är ju nästan helvita men hörseln är perfekt om de inte är för långt borta.


Inga hälsotester går hundarna igenom, och allt för ofta har "uppfödarna" inte en aning om hur man förlöser en valpkull och än mindre levererar dem i behagligt skick till valpköpare. Där står man med 2-8 valpar som är potentiellt sjuka men det gör ingenting. Hunden är ju så härlig, och man får pengar för det. Köp aldrig en blandrasvalp, bidra inte till att blandraspeddlers får större chans att fortsätta producera valpar!

Blandrasaveln är en lat, pengakåt och oseriös syssla

Något som många inte kan förstå (ofta blandrasinnehavare som har svårt att se bortom sin egen hund) är att när man talar om blandrasavel så talar man inte om blandrasindivider. Man talar om det så kallade avelsarbetet bakom blandrashundarna, ett arbete som är näst intill obefintligt. Jag säger inte att blandrashundar inte får finnas, jag säger att blandrasavel inte borde finnas. I vilket fall borde inte blandrasavel så som den ser ut idag finnas.


Blandrasavel är tyvärr ingenting annat än dåligt. I vissa fall kan blandrasavel vara försvarbart, men då handlar det om extremt små populationer där man avlar på prestation, till exempel kan man para de två bästa draghundarna i ett spann för att få ut det bästa utav valparna. Detta kallas prestationsavel, man avlar efter prestationer, efter vad hundarna åstadkommer och det är oftast noga övervägt. "Vardaglig" blandrasavel, sådan som sker var dag över allt i Sverige, är varken noga övervägd eller speciellt hälsosam. Där paras vilken hund som helst med vilken annan hund som helst. Prestationer, hälsotester och andra meriter kan vi bara glömma.


"Alla vill para, men ingen vill avla" är ett mycket bra talesätt. Det innebär att alla vill skaffa valpar för att 1. tjäna pengar på dem. 2. de är så söta. 3. hundarna måste ju få para sig minst en gång! 4. det är för jobbigt att sätta sig in i ett riktigt avelsarbete, men det är både häftigt och lite åtråvärt att kalla sig själv 'uppfödare'.


Det finns över 300 raser i världen. Någon av dessa raser måste kunna tilltala en både mentalt och exteriört så egentligen finns det ingen mening med att blandrasavla. Kan man inte förbise någon 'skavank' (jättehärlig hund, men lite för mycket päls, precis så arbetsvillig inom rätt område men fula öron osv) så kanske man inte ska hålla sig med hundavel, då kanske man bara ska nöja sig med att skaffa sig en kastrerad, redan utsatt hund från ett hundstall eller liknande. Blandrasavel handlar nämligen alltid om att förbise det mesta. Är tiken inte röntgad trots att rasen/erna i henne allihopa väger över 40kg? Strunt samma! Är hanen inte ataxitestad trots att han har stor del AST i sig? Struntsamma! Kliar sig föräldraparen, till synes, utan anledning? Strunt samma!


Detta resulterar allt som oftast i valpar som har dåliga leder, allergier, synfel, magtarm-rubbningar, ataxi diverse hudsjukdomar. Är det verkligen rätt emot valparna? Och vem köper dessa valpar? Vem är det egentligen som bidrar till att blandraspeddlern får ännu större chans att spotta ur sig ännu fler valpar med diverse effekter? Människor som köper blandrasvalpar kommer från överallt. Deras gemensamma nämnare är ointresse, ignorans, dumhet, impulsiva med ekonomiska problem och ibland lathet.
Ointresset för att de inte "orkar med så mycket hund överallt". Ignoransen för att de medvetet väljer att inte skaffa sig kunskap. Dumheten för att de kanske får kunskapen serverad på silverfat men väljer att stödja blandrasavel för många dumma anledningar. Impulsiva med ekonomiska problem för att renrasiga hundar är lite dyrare och det orkar inte vänta på en ny familjemedlem och lathet för att det helt enkelt är lättillgängligt och oftast utan krav på valpköparna.


Är detta rätt mot våra hundar?

Välkommen till den nya bloggen!

Eftersom jag tappade bort (läs: raderade) koderna till tailpaws så blev jag less och bestämde mig för att faktiskt göra klart en blogg med en tydlig inriktning. Den tydliga inriktningen är alltså mig själv och hundar. De två saker jag älskar mest i hela världen!


Det är lite pill kvar, men sedan borde vi vara igång. Läs presentationerna så länge, så har du koll på läget. Du hittar dem till höger i menyn.


Ha det fint, ahvoff!


/Kitty & Caspero

Låt mig presentera: Den tassande familjen!


Först ut är Einar Skyrim!
Einar flyttade in i vårat slott i mars -11. Han satt inne hos våra grannar i sin bur och såg ledsen ut. Grannbarnet hade efter 3 månader tröttnat på kaninen. De tidigare ägarna hade haft kaninen ett år, så jag är hans tredje ägare. Einar har kommit för att stanna. Han sköter sig själv, tassar runt i vår lägenhet och en gång har han tagit sig en tugga av mina skor. Så länge det finns mat och vatten är han dock tugg-fri på förbjudna områden. Han går lös bland oss och börjar bli handtam. Heja Einar!

Den andra att bli presenterad är Fläsk Elder Scrolls!
Fläsk är 2 år gammal och kom till vårat slott i januari -10. Han bodde hos en barnfamilj som hellre ville ha en hona och var avlivningshotad. Fläsk har fått sitt namn efter min och Fids tidigare gemensamma favoriträtt, Fläsk med löksås och potatis. Fläsk skulle hetat Bacon, men det kallar jag och Fid varandra och det hade helt enkelt blivit för många bacon i en panna. Fläsk är en trevlig pojk som inte är sen att ge sig in i leken med hundarna. Han och Casper brottas friskt, jagar varandra och sover ihop med oss.

Sist men inte minst, Casper Morrowind!
Casper är en 1,5 år gammal bastardhund som kom till oss i jan -11. Jag tog över honom från en bekant då hon inte längre kunde ha två hundar med gott samvete, eftersom den äldre tiken började säga ifrån när den lilla prutten började bli stor. Och vilken tur var det! Casper är det bästa som har hänt mig och nu, 8 månader senare kan jag inte tänka mig att leva en enda dag utan honom. Casper är en glad och lycklig kille med stor hjärna och lite mindre hjärta. Väldigt matglad och bju'r du på en godbit har du en bästis med detsamma! Casper är en blandning av American Staffordshire Terrier, Dogo Argentino och American Bulldog. En bastardhund är med andra ord en blandrashund. Casper är ett tydligt exempel på vad som händer när man blandrasavlar, han har allergier och dåliga leder men vi hoppas på att vi i alla fall får några år ihop. Casper hänger med på allt och är min absolut bästa vän.

Låt mig presentera: Mig själv!

Hallå!
Nikita (kallas Kita & Kitty) var namnet. Jag är en 20 år gammal studerande, lagom kul, lagom snygg tokig hundtant. (Jo, man kan faktiskt vara tant fast man inte är torr bakom öronen!) Jag går i en fristående skola för att läsa upp min gymnasiekompetens, var på jag vill gå etologi på universitetet. Min tanke är att jag skall bli etolog med inriktning på hund, hundinstruktör, hundpsykolog samt hunddagisföreståndare. Jag tar en sak i taget och lever gott så länge.


Jag bor i Linköping med min sambo Fid, som är 21 år gammal och inte riktigt lika tokig i hundar som jag. Han står ut och dyker säkert upp här ibland. Vi är stolta ägare till en dvärgkanin (som har flyttat hemifrån men alltid är välkommen tillbaka) vid namn Einar Skyrim, en 2 år gammal, röd katt vid namn Fläsk Elder Scrolls och en 2 år gammal bastardhund vid namn Casper Morrowind. 


Fid kommer ifrån Göteborg, och jag kommer ifrån Norrköping. Våra gemensamma intressen är att äta mat (inte laga den), spela spel (xbox, pc och brädspel) samt att läsa skitspännande böcker i fantasy-genren. I övrigt är jag genusintresserad, vegetarian (fast ibland fuskar jag för jag äter vissa saker från havet - hyckleri!), förbannat förbannad, lyckligt lottad, dagmatte och diagnosticerad med ADHD.


Mina dagar spenderas med mina och andras djur, samt med näsan djupt inne i artiklar, texter, böcker och referat om just våra kära hundar.


Vem är du?
Vi hörs! /Kitty & den tassande familjen


Kitty i egen hög person.

RSS 2.0