Sömnlös i Linköping.

Jag är alltså sömnlös. Alla mina pojkar sover gott. Hittade just appen för blogg.se så nu hoppas jag på bra grejer!




En presentation, minsann!

För tre år sedan började jag och Ullis prata om att Tessla kanske skulle få valpar. Jag hade vid den tiden ingen egen hund och det var tänkt att min första, alldeles egna, hund skulle bli en Tessling. Sen kom Casper, så min allra egnaste andra hund blev en Tessling. Söndagen den 2a september klev Ullis innanför dörren med en jätteexalterad och glad Tessla (det var så himla roligt att få krama lite på henne igen!) och en lite morgontrött och nyvaken Festliga-Felix som inte alls förstod var han var... 

Jag personligen tycker att Festliga-Felix fann sig till rätta väldigt fort och han fick namnet Knut. De första dagarna sov han mest, var rädd för katten och härjade på oss när han ville gå ut. Idag är det andra bullar! Knut meddelar att han inte från början förstod att Fläsk är en leksak. Vi försöker förklara att Fläsk är en katt och hans "brorsa" men han tittar bara på oss, fnyser och börjar brottas med Fläsk igen. Han älskar sin levande leksak! Något annat som Knut älskar är matdags. Om det råkar vara så att han leker i samband med att jag börjar göra i ordning mat så talar han om högt och tydligt hur gärna han vill ha mat. Han kan dansa lite också om lusten faller på. Knut äter med stor aptit och ibland ber han om mer. På kvällen ibland får han mer. Jag ser gärna att mina hundar säger till om de är i behov av mat. Casper är den som bestämmer när kvällsmålet ska serveras, och Knut får helt enkelt följa med i rutinerna. Jag dör inte om han tar efter Casper vid kvällsmaten. :) 
Knut tycker inte om att bada. Det var läskigt och då stod vi med tassarna på badkarskanten istället.. Men i ån går det bra att doppa sig lite! Knut har fått bada två-tre gånger (bara med vatten givetvis) på grund av att han inte kan låta bli att ställa sig under sin storebrorsa vid morgonkissen. Och inte slutar Casper kissa bara för att det står en bebis mitt i skottlinjen... Men de ska nog lära sig, hoppas jag. Vi har börjat en valpkurs också, vilket känns mycket nödvändigt. Jag har aldrig haft en valp och även om det är en hel del som man gör även med vuxna hundar är det mycket som är nytt eller som ska göras annorlunda. En härlig upplevelse är det i alla fall! Och tusen tack till instruktör Kicki som står ut med mig och mina tusen frågor! :) 
Knut växer så det knakar. Jag köpte 30kg vanlig hundmat och 10kg valpfoder inför hans ankomst. De där 10 kilona är snart slut och efter helgen måste vi köpa en hel låda tror jag. Huvudsaken är att han äter med god aptit! :) När Knut kom för snart tre veckor sedan väge han 3300 gram. Idag väger Knut 4600 gram och är ca 25cm hög!  Idag tar han inte så mycket plats i sängen, men hur ska det se ut om sex månader? Med en nästan fullvuxen DSG på huvudkudden? Jag är just nu tacksam över att det inte är en Leonberger vi satsade på! :) För huvudkudden, där sover man bäst. Mellan sin Mamsis och Papsis, bredvid storebrorsan Casper och så ligger storebror Fläsk på den höga byrån och övervakar en. Knut sover helst på rygg, med ena örat hängande platt ned mot madrassen och en framtass rätt ut i vädret. Och snarkar gör vi också, allra helst rätt in i ett öra. :)
Vi leker vilt, sover hårt, äter gott och lever rövare här i Linköping. :)
Min oas med bäck och sten/sandbank! 

Vi springer snabbt! 
 
Och så sover vi givetvis med brorsan också! :)

Mot nya äventyr.

Det här med att ha en valp är väldigt nytt för mig. Jag har tidigare bara haft vuxna hundar och de valpar jag har haft hand om har ju inte varit mina och näst intill redan "färdiga". När det här lilla oskrivna bladet kom innanför mitt hjärtas tröskel försvann plötsligt allt jag visste om ludna, fyrbenta och skällande odjur. Det är en del frågor som har väckts av detta nya föräldraskap men Knut verkar finna sin plats mer och mer här i Linköping. Det är det viktigaste för mig just nu, att han mår bra och trivs med livet, inte att jag vet och förstår allting jämt och ständigt. Det kommer senare. 

Det är ett problem som uppstått och det är att han inte bajsar utomhus. Ibland händer det att han gör ifrån sig utomhus, men oftast bara står man i ungefär en million minuter och väntar. Sedan går man upp, för inte ens Knut vill vara ute längre. Efter ungefär 15 sekunder innanför dörren springer han till en av sina två bajs-platser i lägenheten och lägger en miniliten korv. Problemet är inte att han bajsar, utan var han gör det. Jag har nu fått rådet att helt enkelt bara vara tills han har gjort ifrån sig, att det kommer senare så fort han är helt trygg i sin lilla 'bubbla' och att det bara är att öva, öva och öva. 
 
För träning, det är inte något som Knut har svårt med. Han fattar nästan genast vad det är man vill, så nu åker klickern fram och här ska tränas inför WP, agility och rallylydnad! Snart, alldelels snart, ska jag presentera Knut för er. Vi hörs snart igen! :)
 





Knut har anlänt.

I söndagskväll kom Knut innanför våran dörr. Jag tänkte presentera honom lite längre, men hittills får ni nöja er med ett par bilder bara. Han är världens finaste dansk-svenska gårdshund. Bara så ni vet. 
 






Festliga Felix

Jag har tingat en vacker pojk. En liten dansk-svensk gårdshund som föddes den 1a juli, en avkomma från världens bästa Tessla. Här har ni honom. Festliga Felix. Beskrivs som lugn och kelig. Vi längtar efter dig! 
 
Bildkälla: DSG Tessla

Det är lite tomt i min stad.

Elliesnor - vännen, myten, legenden, har åkt iväg flera hundratusen mil för att arbeta på en hästgård. Jag är inte alls avundsjuk (läs: Jag vill slita mitt hår av avundsjuka). Nej, allvarligt, jag är inte alls avundsjuk. Snälla någon. (läs: Jag är så himla avundsjuk. Jag mår illa av avundsjuka.)
 
Hon bor i ett fint hus på en fin anläggning med fina pållar och fin personal. Hon passar en fin valp tillsammans med sin fina hund i ett fint område på fina kusten. Jävla dig, Elliesnor. Vi saknar dig här! Det är tomt och så sover jag alldeles för länge. Jag vet inte hur jag ska klara att gå upp om inte du kommer och knackar på och hojtar genom brevlådan att "Vi ska badaaa och sooooola!" och så slutar det med att jag ligger i fosterställning på gräsmattan 300 meter bort. Jag saknar det. Och du ska vara borta hela sommaren. 
 
Därför önskar jag att du vaknar tidigt och är pigg, så du kan gå och bada med Chica i det underbara vädret jag sänder dig. Jag sänder dig också smärtstillande (eftersom att du i tid och otid ska tampas med vildingar till hästar) och även lite coca cola. Jag hoppas du hittar vänner för livet på anläggningen (hur många ben de har bryr jag mig inte om) och att du tänker på oss dödliga här hemma då och då! :) 
 
Underbettstanten längar nog hem lite (lite längtar hon väl i alla fall hem?). 

Man vet att man har en Casper när...

Du sitter i soffan, Casper kommer in i rummet och blir tokglad av att se dig. Han har sovit i sovrummet, hans minne fungerar inte ordentligt så han kommer inte riktigt ihåg att du fortfarande sitter i soffan. Han kommer fram och är så där superlycklig och vill hälsa. Han kan inte förstå att du ÄNTLIGEN kommer och håller honom sällskap. Sen.. Ni ska pussas. Han sträcker sig upp mot ditt ansikte, du tänker att "Ja, vad fan, kom här pussgurka!" och blundar. Sakta för du dina plutande läppar mot Caspers nos. 
 
Så får du en toffla i ansiktet. En skitig toffla. Dammig och jävlig. Så pussas Casper.
 

Ni vet när...

..när man är lite stressad och hundfan mer eller mindre måste kissa direkt? För man har försovit sig men man tänker inte tumma på kisset? Och då så står bara hunden och tittar på en? som om man vore dum? Och kissar inte alls?

Ja. Precis så. Tack, Casper. Mamma älskar dig.

Knut, Mårten, Felix, Frasse, Conny eller Bosse?

Tessla fick sex små underverk den 1a juli. På min och Baconmannens födelsedag! Det är ödet att jag skall plocka hem en liten puppis. Först får jag bara komma in på distanskurserna jag har sökt och sedan kommer valparna på årsdagen. Någon försöker säga mig något.. 
 
Idag är valparna 6 dagar gamla och har fått sina klor klippta för första gången. Jag kan inte ens inbilla mig hur det kommer vara att ha 18 extra klor som trippar fram över våra slitna parkettgolv. Det är för mig alldeles övermäktigt. Och spännande. Skrämmande är det också. Men snart. Snart är Knut-Mårten-Felix-Frasse-Conny-Bosse en i familjen! 

Det här med valp...

Vad är det egentligen man bör tänka på när man släpper in en liten puppy i sitt hem? Förutom det uppenbara, som är sladdar och annat skräp som valpen inte skall tugga på. 

Jag som har en illbatting till katt, ska jag låta valpen och Fläsk sköta sitt? Eller bör jag trixa på något sätt? Tessla valpar om två veckor och jag vet knappt ut eller in. Det hade varit fint att få lite valptips, minsann.

En era har nått sitt slut

I oktober år 2009 mötte jag en oerhört trevlig, smart och glädjande tjej vid braskens bro, Linköping. Hennes vapendragare och följeslagare var en oerhört charmig, uppiggande och intelligent dansk-svensk gårdshund. Vi möttes med intentionerna att jag skulle vara hundvakt under dagarna. Sedan oktober 2009 har denna dansk-svenska gårdshund varit ett glatt inslag i mitt liv. Tessla, som idag är 5 år och lika fantastisk som vanligt, var den första hund som kom överens med min illbatting till katt. Tessla var den första hund som visade att det visst går att använda en tröjärm som täcke att värma sig under. Tessla var och är en av mina favorithundar i hela vida världen. 

Nu är det 2012 och Tessla har spenderat sina sista dagar här (fast jag hoppas att hon hälsar på och vice versa!) eftersom matte Ullis har studerat klart (och tog examen, grattis!). För snart två år sedan frågade jag Ullis om jag kunde få veta vem som var Tesslas uppfödare. Jag tänkte att om jag kunde få lägga rabarber på en hund som är något så när som Tessla så är jag helt nöjd. Jag fick till svar att hennes uppfödare har slutat föda upp, men att Ullis själv gick uppfödarutbildning då hon ville börja föda upp DSG (dansk-svensk gårdshund). Tänk, vilken lycka. Jag anmälde genast mitt intresse för en framtida valp och trots att det nästan skreks ut i falsett så sade Ullis att det är klart att vi absolut skall diskutera saken. Tessla blev inte parad på det löpet, det kom inte rätt i tiden med studier och hemresor och så vidare. Samma vinter kommer Casper in i mitt liv, denna fåntratt och skumgummiskalle. Han hamnade hos mig och jag tänkte "Puh, det blir svårt att ha en ny 1-åring i huset och en valp!". Men Tessla blev aldrig parad då planerna gång på gång raserades.


Nu, den 2a maj 2012 blev Tessla paras med Navarras Dumle och jag är så oerhört sugen på en valp. Den sista kvällen som Tessla spenderade här var hon så tjock (fast tjockare ska hon bli!) och jag lade handen på hennes lite utputande mage och önskade att jag skulle få känna något som rörde sig. Det enda jag fick känna på var en Tessla-fis... Mindre angenämt än en liten valpspark. Några valpsparkar fick jag inte känna, jag hoppades lite för mycket på att de hade växt till sig då hon bara var i 3e veckan. Nu har Tessla det gott hemma i Uppsala. Snart kommer valparna och jag kan knappt vänta. 

Jag är dock livrädd för att meddela Ullis att sätta upp mig på intresselistan. Jag är livrädd för att valpen inte ska trivas hemma hos oss (fast alla hundar av alla storlekar har gjort det tidigare), jag är livrädd för att olika olyckor ska hända, jag är livrädd för att valpen ska bli sjuk (tänk om han får tag på något skräp och så hinner jag inte se det - olidliga tanke!) och jag är livrädd för allt som en liten valp innebär. Jag har aldrig haft en valp på riktigt innan, jag har ju bara tagit hand om andras valpar. Tänk om något händer och så har jag inte råd med lilla Knut-plutt? (Han ska heta Knut. Punkt.) Tänk om Fläsk biter Knut? Tänk om.. Tänk om.. Tänk om.. 

Just nu är min högsta önskan att få mig en liten Tessla-Knut för jag saknar Tessla så mycket och jag finner Tessla vara en så oerhörd fantastisk hund (och det verkar Pappa Dumle också vara!) utan en massa konstiga sjukdomar eller beteendeproblem. Men så är det det här.. En ny ras som jag bara har träffat några individer utav, jag känner två stycken DSGs men har träffat ca 10 stycken. Min värsta farhåga, tänk om jag inte gillar rasen - utan bara individerna?! Tusen tankar, mina vänner. Jag försöker reda ut mitt nystan så gott det går även om trådarna ofta har lösa ändar. Det jag egentligen ville ha sagt med det här är att det har varit en ovärderlig erfarenhet och fantastiska äventyr att ha fått äran att vara Tesslas dagmatte i 3 år. Tessla är bäst och vi (Fläsk, Casper, jag och Baconmannen) önskar Tessla och matte Ullis det allra bästa (och puppisarna också såklart). Vi saknar er i Linköping!


Prata i nattmössan.

Drömmer era hundar så att de vaknar? Det brukar Casper göra. Han skrämde just slag på mig genom att börja drömma hysteriskt från ingenstans. Han sparkade mig i ryggen och skällde till och sedan vaknar han. Han ser förvirrad ut, nästan förolämpad, som om jag väckt honom av oerhört dåliga anledningar.
Han somnar om fort, för nu snarkar han igen. Jag ska återgå till att plugga. Just nu kör jag mantrat "Fem år kvar, fem år kvar och ett år praktik" för att orka. Ha en trevlig natt..

Borde jag säga ifrån?

På min gård bor det en man som är barnsligt förtjust i hundarna jag har i släptåg. Han står på sin balkong och pratar glatt, berättar hur mycket han tycker om dem (fast han bara kommit ned och faktiskt hälsat en enda gång) och kastar köttbullar åt hundarna. Köttbullar i all ära, jag tycker det är fint och trevligt att mina grannar gillar mina hundar. Men vi har ett problem. Nu mera kan vi inte gå förbi en balkong som liknar mannens utan att Casper tvärbromsar och skall stå kvar i ungefär 183 minuter (kan vara högst fyra minuter också, men vem räknar?). Jag kan helt sonika lyfta upp min lilla fjant och bära iväg honom om han trånar efter balkong-bullar för mycket men det känns inte som en helt okej eller smidig lösning. Borde jag säga ifrån till mannen? Jag har bett honom flertalet gånger att inte kasta ned köttbullar om jag har sällskap, pratar i telefon eller om Casper är "träningsklädd". Han lyssnar inte. 

Vad ska jag göra, egentligen? Börjar bli måttligt trött på att hela tiden behöva ta omvägar. Han får jättegärna tycka om mina hundar, han får till och med hälsa så mycket han vill, men han måste sluta kasta köttbullar. Jag har en matgalen hund och det sätter liksom lite käppar i hjulet för oss om vi inte kan gå förbi en husknut med balkonger utan att han ska stanna, bli frustrerad och sitta och gnälla samtidigt som han envetet stirrar upp emot balkongerna och förväntar sig gottis. Daghundarna har också börjat förstå vad balkonger handlar om och en hund kan jag nog jobba med, men tre på samma gång? Nej tack. Än så länge tar jag lite omvägar, för enkelhetens skull..


Mycket trevliga möten på jobbet.

Jag arbetar som hemförsäljare av fisk. Våra kunder är allt som oftast villaägare. Min kollega är lite hundrädd och 'sparar' därför husen med hund åt mig. Lyckliga jag!
Jag har hittills blivit totalt kärleksattackerad av ett gäng dvärgschnauzervalpar, ihjälkelad av en superfin, vit dvärgpudel och härligt välkomnad av diverse hundar. En kund stod och såg riktigt besvärad ut när vi pratade. Till slut frågade jag vad som var fel, varpå kunden krystar fram att han är jätteledsen att han inte frågade om jag är hundrädd för nu är hans hane på väg emot oss. Många hundägare reagerar så här och jag är nu mera van vid att mötas av en superglad, ullig och lite skällig knappt mellanstor hund. Döm av min förvåning när jag vänder mig om och det kommer en hanhund som är något äldre lunkandes emot mig. Läpparna var mer eller mindre uppdragna till öronen, svansen vajade fram och tillbaka och när hunden väl kommer fram ska jag sätta mig ned lite och hälsa. Det behöver jag inte göra, för hanen ställer sig kraftigt och graciöst på bakbenen, dundrar ned med framtassarna på mina axlar och börjar genast med att nogrannt rengöra mina kinder och mungipor medans jag står och skrattar och är oerhört lycklig över att få träffa min alldeles första riktigt trevliga och härliga irländska varghund. 

Kunden blir först så generad så han nästan gör i brallorna men förstår snabbt att just jag inte hade kunnat få en bättre välkomnande gest. Om han köpte fisk? Jodå. Och Gulliver (hunden alltså) fick de sista godbitarna ur mina byxfickor. :) Vissa dagar älskar jag mitt jobb lite mer än andra.

Ett meddelande skall levereras.

Hej!
Jag vill bara berätta att jag är magsjuk. Jag är så magsjuk att vi får gå ut flera gånger extra om dagen! När man är magsjuk får man vissa saker. 
Som att till exempel gräva ned benen i soffan, oavsett vad Mami och Papi säger. Eller hur? 
Slut på meddelande.

/Casper
PS. Jag är med i en tävling som korar Sveriges charmigaste hund. Visst röstar ni väl? Klicka på hjärtat här. D.S

bloglovin

Om

Min profilbild

Nikita

Nikita, 20 år från Linköping skriver om sin tassande familj, byrackor och jyckar, djurliv och lite annat.

Vill bli etolog, hundinstruktör, hundpsykolog och hunddagisföreståndare. Har mycket bestämda åsikter angående hund men är öppen för förslag, diskussion och ny kunskap.
Välkommen! Ahvoff!

Kontakta mig:
nikitabloggen@hotmail.com
Kommentarer besvaras via mail, i bloggen samt i din blogg/hemsida.
RSS 2.0